måndag 4 september 2017

Melker 3 månader.

 
 
Nu har det gått över tre månader och tjorven har börjat få en personlighet. Han ler från öra till öra, skrattar/fnissar och panikgråter när någon nyser. Det verkar dessvärre som om han ärvt sin fars förkärlek för att diskutera och mitt tålamod = han ligger och har väldigt hetlevrade diskussioner med sina gosedjur. Han skäller ut oss ibland också. Dock är han mycket ombytlig. Det som fungerar ena stunden är rent ut sagt skit nästa, livet är en fest eller pest. Oftast så avhjälps det med en napp och/eller en tur i selen då anledningen förr det mesta är att han är fasligt övertrött. Det händer att han inte kommer ur den där loopen på ett par timmar och då kan det vara riktigt jobbigt. Har han ont i magen? Är han sjuk? Vad gör vi nu? Det är tankar som flyger runt...plus panik.
Det finns faktiskt en sak med honom som fick 1177 att skicka iväg oss till akuten: han sover hela nätterna. De ansåg att det måste vara något fel på ett barn som sover så mycket. Snacka om att skrämma upp nyblivna småbarnsföräldrar. Läkaren på akuten log och sa grattis till att vi fått en nattsovare. Han somnar 19:30, får mat 22:00-22:30, sover till 06:00-07:00 då han vaknar och vill ha mat. Som han växer så är det inte märkligt att han behöver sova. Han är redan uppe i storlek 74 och det börjar bli bekymmersamt att veta vad han ska ha för vinterkläder och vilken storlek han ska ha. :O

Just nu smakar han på ALLT och katterna är fasligt intressanta. De tycker likadant men det lär bli ändring på det när Melker lär sig gå och man får springa efter och stoppa honom från att dra dem i svansen. ;)


 





onsdag 21 juni 2017

4 veckor gammal redan!

Dagarna flyger förbi och Melker har hunnit bli hela 4(!) veckor. Han är mer vaken på dagarna och nyfiken på allt som händer runt om. Blicken flackar fram och tillbaka och fastnar på oss i förbifarten där han ser ut att fundera på vad det är för tokstollar han hamnat hos. Vi har fortfarande inte tagit emot besök hemma, men känner att det nog börjar bli dags snart.
I måndags började maken arbeta igen och jag och Melker är ensamma hemma på dagarna nu. Första dagen skrek Melker precis hela dagen och var totalt omöjlig att trösta. Jag kan lova att hörselkåporna kom väl till användning då. Att försöka trösta ledsen bebis med en puls på 180 är nästintill omöjligt. Man triggar där varandra. med hörselkåpor stängs den värsta diskanten ute och man kan fokusera på att andas djupt och få ner pulsen samtidigt som man tröstar bebis. Oerhört bra!
Dag två sov han större delen av dagen - på mig vill jag tillägga. Han är väldigt närhetstörstande och vill väldigt sällan sova själv. På nätterna sover han dock 3-4h i sin säng innan han brukar vilja sova på någon av oss. Innan han kom så var jag rädd för att han skulle vilja det och att han då skulle trilla ner, men det händer inte. Man har en inbyggd reflex (och bullar upp med kuddar), man tappar inte sitt eget barn!

Älskar bärsjalen! Hade jag ekonomi så skulle jag köpa en Tula.

 Efter en hel dag med tjorv i måndags så såg han ut såhär när maken kom hem. Tacksamt! :D

 
 
Det var uppenbarligen roligare att torka än att bada. Bada är djävulens påfund enligt Melker. Turligt nog ska små barn badas extremt sällan just för att de ha så känslig hy. Än så länge har han bara behövt bada en enda gång. Vanliga tvättlappar är guld. Färdig tvättlappar med en massa klet på använder vi inte alls. Det är inte bra för barns hud.
 

Otroligt glad Melker i måndags. 

För min del har det varit lite kämpigt, men den senaste veckan så har jag mått riktigt bra! För snart två veckor sedan fick jag fasligt ont i magen och fick åka till jourmottagningen en fredag kväll. Väl där visade det sig att jag hade 1 liter i blåsan som jag inte fick ut. Det blev raka spåret till akuten där de direkt satte in en kateter och gav mig antibiotika intravenöst. Redan när jag blev snittad visade det sig att jag hade uvi, men av någon anledning hade de missat att ge mig antibiotika och inte tagit nya prover innan jag åkte hem. Jag fick ett recept på en 10 dagars kur på antibiotika utskrivet på akuten och order om att ha kvar katetern lika länge. Det var INTE skönt och skavde något fasligt. Däremot kändes det betydligt trevligare att inte ha en sprängfylld, ömmande blåsa. Det tog några dagar efter det att den plockades bort innan jag kunde tömma blåsan ordentligt och vid första kollen hade jag 3,5 dl kvar, men de tyckte att det var godtagbart och skickade hem mig på eftermiddagen för att sedan återkomma morgonen efter. Då hade det dock minskat betydligt. Underbart! *peppar* *peppar* så åkte jag inte på en svampinfektion trots stark antibiotika.

torsdag 1 juni 2017

Melker 17.05.24

Vår nye familjemedlem såg dagens ljus för en vecka sedan 17.05.24 22:02 genom akut kejsarsnitt. Det var den bästa och värsta upplevelsen i mitt liv. Graviditeten i sig har varit ganska jobbig med foglossning, misstänkt ischias, karpaltunnelsyndrom, mild havandeskapsförgiftning (vad "mild" nu innebär?), gravidklåda och svullnad i hela kroppen. Till och med ansiktet och läpparna var svullna.
Hur som helst gjordes ett första gångsättningsförsök 18:e maj, men det slutade i värkar som inte pausade och ärligt talat inte gjorde någon större nytta där och då. Jag fick en spruta med bricanyl och en med morfin. Den sistnämnda resulterade i ett dygns kaskadkräkningar bara jag tittade på ett vattenglas. Jag blev hemskickad med rådet att vänta ett par dagar och se om det kickade igång av sig själv.
Några dagar senare var jag totalt förstörd av sömnlösheten som klådan gett upphov till och jag blev inlagd ytterligare en gång för att få hjälp att sova. Morgonen onsdagen den 24/5 sattes jag igång igen, men denna gången hände faktiskt något. Enda problemet var att det gick för långsamt så efter 12 timmars arbete, en eda som sattes snett så att det bara bedövade vänster sida av kroppen och inte den högra så var jag totalt slut både fysiskt och psykiskt. De där sista krystvärkarna uteblev och den nye familjemedlemmen satt för långt upp för att sugklocka skulle kunna användas. Vid det laget var jag så färdig och hade så ont att jag bad förlossningsläkaren att skjuta mig.
Jag som varit och är livrädd för kejsarsnitt, bad till slut om det för att helvettet skulle vara över. Jag skakade som ett asplöv genom hela operationen och spenderade de första minuterna med att försäkra mig om att det inte fanns något i rummet som kunde spegla operationen. När narkospersonalen började prata med mig så fick jag se att den ena hade glasögon och jag såg att något rött speglade sig vid något tillfälle. Jag vågade inte titta på honom efter det. Senare fick jag reda på att en i personalen hade haft röda kläder så det hade lika gärna kunnat vara det jag såg.
Under hela den här pärsen satt min make vid min sida, pushade, stöttade och grät han också. Utan honom där vet jag inte hur det hade gått. När bebis var ute så satt de båda vid mitt huvud tills operationen var klar. Vanligtvis följer partnern med bebis ut, men det gjorde han inte utan satt kvar och tur var väl det. Jag hade inte fixat att ligga där själv.
Hur man än vänder och vrider på det så är jag överlycklig över att vi fått en son och ångrar inget, men kommer heller aldrig någonsin gå igenom en graviditet och förlossning igen. Det var det värsta jag varit med om...och det bästa.

Möt våran solstråle, Melker, med röstresurser utan dess like. <3





onsdag 29 mars 2017

Nu så! Nu har vi en fungerande kyl och frys igen med lite hjälp från Hyresgästföreningen och allt småfix som skulle ordnas i lägenheten är klart. Otroligt skönt! Dock är det inte lugnt här än på ett tag. Hyresvärden kommer de börja riva uteplatsen på baksidan inom två veckor och sen ska de smälla upp en ny uteplats som längre fram eventuellt kommer glasas in. Det kommer dessvärre inte vara klart innan grodan är här, men det vi ta. De kommer hålla sig på utsidan och åtminstone inte inne i lägenheten. Sen kommer det förhoppningsvis vara lugnt här på renoveringsfronten.

Hur går det med allt annars då?

Jo, grodans rum börjar bli inrett, men vi har en del kvar. Spjälsäng, skötbord, en Kallaxhylla, böcker, tavlor, gardiner, lampor och gosedjur pryder, eller kommer pryda rummet. Gosedjur och liknande har jag inte plockat fram ur garderoben än pga. lathet när det kommer till städning. ;) Ju längre de håller sig i garderoben desto mindre att städa. Det mesta i klädväg är också ordnat, till veckan kommer barnvagnen vi beställt samt babyskyddet till bilen och snart är det dessutom dags att packa förlossningsväskan.

Dessvärre är jag inte världens mest rörliga individ just nu. Att ligga på rygg är inte att tänka på om jag vill kunna använda benen inom de närmsta minuterna. Har jag gjort tabben att råka sova på rygg under något tillfälle på natten och vaknar kissnödig så är det inte det lättaste att räta ut ryggen och få i fötterna i tofflorna. Halsbränna, svullnad över hela kroppen, klåda, öm mage och allmänt otymplighet är lite annat roligt som har uppenbarat sig under de här månaderna. Turligt nog finns det lösningar på det mesta och det som det inte finns lösningar på försvinner förmodligen senare. Halsbrännan släppte med hjälp av Omeprazol, stödstrumpor använder jag för att motverka mina falukorvar till ben, antihistaminer mot klådan, en hög med kuddar i sängen för att minska öm kropp, otympligheten får jag dock leva med.

Jag har börjat ta med Albus ut i koppel och gå ett varv runt huset de dagarna då det är hyffsat väder. Fördelen med att gå ut och gå med honom är det faktum att han är som en snigel och ska stanna och undersöka precis allt....hela tiden. Det passar mig fint eftersom jag fått problem med mycket sammandragningar och inte är någon maratonlöpare direkt. Han verkar otroligt nöjd också eftersom han inte har någon innätad uteplats/balkong för tillfället. När jag skakar med kopplet så kommer han galopperande. Nakita är lugnare och bryr sig inte värst mycket om att inte få vara ute. Henne bråkar jag inget med när det gäller promenader då hon bara skulle bli stressad av att gå ut.

Ja, det var väl det som har hänt här och det räcker. Nu de sista veckorna ska jag försöka ta det lugnt.


måndag 27 februari 2017

Ännu mer strul...

Nu har vi bott i nya lägenheten i en månad och starten blev inte riktigt som vi tänkt oss. Förra hyresgästen hade inte städat alls, men hade ändå bokat in både städbesiktning och ombesiktning. Det sistnämnda 1 timme innan nycklarna skulle in och hade naturligtvis inte städat vid ombesiktningen heller. När vi skulle hämta nycklarna var de inte inne så hyresbolaget ringde hyresgästen som lite slött sa att hen förmodligen inte skulle hinna in med nycklarna  innan deadlinen. "Du har inget val. Nycklarna ska vara inne senast 12." Sagt och gjort så kommer hyresgästen flåsande dit med en icke komplett nyckelknippa då det visar sig att hen slarvat bort ett par av dem. Då står vi med flyttfirman väntande hemma på trappen, utan nycklar och med en minst sagt ostädad lägenhet. Nu pratar vi inte om någon som missat veckostädningen utan om en familj som inte städat på närmare ett år...

Nyckelbytet ordnade de med en gång, men ett städbolag dök inte upp förrän några timmar senare när vi fått flytta in. Städbolaget hade dessutom bara med sig två personer så de han bara med att städa köket och ett av badrummen. Resten fick vi städa själva utan kompensation från städbolaget. (De erbjöd sig att komma tillbaka dagen efter, men med tanke på nästkommande mening så avböjde vi.)  Dessvärre vräkte de på med medel som luktade extremt starkt och som senare visa de sig ha fastnat i kylen och frysen...

Kyl och frys doftade inget alls, precis som det ska vara, förrän vi satte på dem. Då började det luktade en blandning mellan städmedel och ruttet. Hyresbolaget tittade i papperna och beslutade sig för att en kyl och frys som var 6 år gamla inte kunde bytas ut och därför var de inte trasiga. Simpelt va? Städbolaget skickades dit igen för omstäd, men doften försvann inte.Sammanlagt städades de ur 5 gånger av oss och städbolag. Efter mer tjat från vår sida skickades en tekniker dit som fick ånga ur kyl och frys. Större delen av doften från kem försvann, men inte den ruttna doften. Efter ännu mer tjat kommer det en tekniker som ska hit och dofta idag.

Jag undrar vad prislappen är uppe i vid det här laget och problemet är fortfarande inte åtgärdat(?) Hyresgästföreningen är iblandade nu och alla papper är inskickade. Bland annat ska vi begära kompensation och sen ska de sköta kontakten med hyresvärden. Under den här tiden har vi fått låna en liten kyl (naturligtvis inte städad ordentligt) av hyresbolaget och sen en liten frys av en släkting. Under den första veckan fick vi förvara maten i kylboxar på uteplatsen.

Det som slår mig mest är att ingen från hyresbolaget ringt och frågat hur det gått, varken nu eller tidigare med vattenläckan. Vi har fått tjata, tjata och åter tjata för att få någon som helst information och blivit lovade att bli uppringda, men inget har hänt. Det har stundvis känts som att de velat tiga ihjäl problemet och hoppats på att vi skulle släppa det. Frågan är då om problemet ligger på organisationsnivå eller om det är en hög med enskilda individer som tröttnat på sitt arbete och tappat arbetsmoralen? Hur som helst så är det bedrövligt att människor får bete sig på det här viset utan att det sker några som helst konsekvenser.


måndag 16 januari 2017

Tillbakablick på året som gått.

Nu har vi tagit ett kliv över tröskeln in i 2017 och stängt dörren efter oss till 2016. Det föregående året har varit det bästa och värsta på många, många år.

Det bästa:
- Giftemål. Ibland kan jag bara stanna upp, titta en lång stund på min man och känna en så otrolig tacksamhet över att denna varma och fina människa är en del av mitt liv. Han är tokig, humoristisk, lugn, varm och handlingskraftig.


- Graviditet. Mot alla odds stod vi där i augusti och stirrade på ett positivt gravtest. De första 12 veckorna var väldigt nervösa och segdragna, men nu rullar det på och snart går vi in i vecka 23. Grodan har dagar då hen bökar på som bara den och dagar då hen är lugn som en filbunke. Jag måste erkänna att jag var orolig över att helt plötsligt inte kunna känna något på en hel dag. Nu försöker jag att andas och mantra att det är normalt.


- Albus (NFO). Vi åkte aldrig på riktig bröllopsresa eller så utan snubblade istället över vår nye familjemedlem. Han har gett oss många skratt och trasiga små jultomtar. Nakita har blivit aktiv igen och är gärna med och leker med Da Bird varje kväll. Underbart!


- Julbord och hotellövernattning. Vi fick ett presentkort i bröllopspresent som vi använde till ett julbord och hotellövernattning på Döme herrgård. Supermysigt och precis vad vi behövde!



-  Nytt hyreskontrakt! Vi lyckades få tag i en jättemysig lägenhet tillslut. Jag fick se att en 4:a på 114kvm låg ute, men jag blev lite osäker över hyran som låg på 8500:-. Vi diskuterade hemma och räknade på det. Min man fick nytt arbete för ett par månader sen med högre ingångslön än vi vågat hoppats på så det hela löste sig fint. Vi anmälde intresse, gick på visning och föll stenhårt för den båda två! Någon vecka senare skrev vi på kontraktet och 1:e februari flyttar vi till vårt nya hem. Det är en suterränglägenhet/radhus i tvåplan med egen gräsplätt på baksidan av huset. Det bästa är ändå att den har två badrum, ett på varje våning. Kommer bli underbart!


Det sämsta:
- Trasigt immunförsvar. Helt plötsligt blev jag allergisk mot det mesta, fick kasta alla parfymer, hudlotions, schampo, balsam osv med doft i och bara köra oparfymerat. Nu efteråt skojar jag om det och säger att min kropp varit ett enda stort svampangrepp från topp till tå hela 2016. Så sent som för någon vecka sen fick jag svamp i munnen, men har lyckats gurka bort det mesta med vischyvatten. Dessvärre lyckades jag dra på mig något som gyn kallar för uretrit också. Inte det minsta trevligt och ganska smärtsamt, men jag hoppas att det ska gå att få bukt med det också tillslut.



- Tore. I April fick vi fatta beslutet att låta vår fina farbror Tore somna in efter en tids sjukdom som försvann för att sedan komma tillbaka och eskalera explosionsartat. Han lämnade ett stort tomrum efter sig. Häromdagen när vi var i gamla lägenheten och packade ihop de sista sakerna så tyckte jag att jag såg honom i ögonvrån. Jag log och viskade: "Tack för att du stannat och sett till lägenheten, men snart ska vi flytta och då får du följa med dit istället."


- Sjukskrivning och arbetslöshet. I början av 2016 blev jag sjukskriven pga depression och utmattning. Den berömda väggen är lika otrevlig att ha framför näsan som det sägs att den är. För mycket plugg och för lite vila. I somras mjukstartade jag med en 50% distanskurs, men kände ganska omedelbart att min hjärna inte var utvilad nog för att orka fortsätta läsa där och då. Efter
sommarkursen var klar skrev jag in mig på arbetsförmedlingen och fick via dem en dagaktivitet. Där får jag hjälp med att utskilja vilka mönster jag tidigare följt och hur jag ska göra för att inte hamna i samma spår igen. Otroligt jobbigt, men väldigt lärorikt och precis vad jag behöver.




- Fuktskadad lägenhet. Ja, den biten behöver jag inte mala på om mer nu va?



2017 ser jag så mycket framemot!


tisdag 20 december 2016

Kaos i kaoset

Jag måste bara få ur mig det: Jag är så otroligt trött på hela den här härvan med vattenläckan och möglet i vår gamla lägenhet. Jag ville gråta (och det gjorde jag också) när jag kom dit och fick se att någon öppnat en av dörrarna i lägenheten vilket medfört att kläder blivit förstörda. De har också beslutat sig för att plocka bort fläktarna, utan att informera oss, vilket resulterat i att hela lägenheten är en enda stor ångbastu. Jag är förvånad över att tapeterna sitter uppe på väggarna om jag ska vara ärlig. Hyresbolaget har skött hela den här härvan så bedrövligt dåligt. Trots otaliga telefonsamtal till dem så har vi inte fått någon information om hur det går, vi blev lovade att de skulle höra av sig om en ny lägenhet kom in, men nu när jag hörde av mig till dem så påstår de att något sådant inte kan lovas. Jag frågade varför de ändrat sig, men fick inget svar på det alls. Jag kan inte låta bli att än en gång höra min universitetslärares ord eka i bakhuvudet "När man är vuxen ska man kunna samarbeta och lösa konflikter.". Frågan är bara hur man löser konflikter när den andra parten tiger och lotsas som om det regnar? Hur kan vuxna människor vara så nonchalanta? Hade det gällt dem själva så hade de tagit tag i det med en gång.

Vet ni vad jag vill ha? Jag vill ha ett riktigt hem där jag inte lever i en flyttkartong och utan att behöva känna den där gnagande oron som håller en vaken om nätterna. Vart bor vi i vår när vårt barn kommer till världen? Bor vi fortfarande i en flyttkartong? Kommer vi ha något hem alls?
Vi har satt ut annons på blocket, diverse Facebook-sidor och ringt runt, men det är svårt att få tag i något som det är i dagsläget. Helst skulle vi vilja ha en 4:a på Skoghall/Hammarö. Dock får vi nog vara glada för om vi får något alls...